Läste just att lögner kan ge fysiska åkommor. Vanligast var stress, depression och halsont!
Då kom jag att tänka på min barndoms lögner. Hur jag ljög för att passa in, få vara med och leka eller slippa bli retad.
Senare ljög jag för att verka cool eller duktig.
Tyvärr hade jag redan som barn dåligt minne, så jag trasslade bara in mig i lögnerna.
Som vuxen har jag hoppats att lögnerna skulle vara självförverkligande.
– Ja tack, jag mår bra!
Ju äldre (och visare?) jag blivit, desto mindre ljuger jag.
Numera blir folk varse det när jag säger att jag inte håller med dem, eller svarar att jag inte mår bra.
Vissa kan inte ta ett ärligt svar, men jag vill inte ljuga!
Det jag blivit bättre på är att välja sanning… ett svar jag knyckt från mamma är:
– Kroppen är skräp men annars är det bra!
Tätt följt av ett leende, brukar det svaret funka.
Som barn hade jag ofta halsfluss, men nu brukar jag inte ha problem med halsen… hmm…
Nästa gång ni hör mig säga att jag har ont i halsen, kan ni ju börja grunna.
Tills dess kan ni vara säkra på att jag gör som mamma lärt mig:
– Man ska inte ljuga, men man måste inte alltid berätta hela sanningen.